Döstädning – ingen sorglig historia

Jag är inne i en läsperiod och jag botaniserar i min bokhylla. Det finns några böcker som jag inte läst ännu. Innan jul var det en liten ljusblå bok som pockade på uppmärksamhet, Margareta Magnussons bok Döstädning – ingen sorglig historia. Saken är den att jag köpte den på grund av att jag läst några olika artiklar om den och blev nyfiken. Men när jag väl hade den i min hand så kändes den spooky… det här med själva ordet Döstädning skrämde mig faktiskt, lite som en rysare av Stephen King. Men nu var det dags för den boken och jag tog mod till mig och började läsa.

Margareta berättar att hon är någonstans mellan 80 och 100 år (jag har googlat och hittat att hon är 84 år). Hon har fem barn och har flyttat 17 gånger, berättar hon i inledningen. Hon har varit med om tre dödstädningar (alltså städat upp efter någon som gått bort) och de har gett henne insikten om vikten av att inte samla på sig för mycket för att sedan lämna det efter sig till någon annan att ta hand om. Många äldre orkar inte rensa ut utan säger att det får barnen ta hand som sen – men hon menar att det är bättre och snällare mot de som kommer efter att bespara dem på det arbetet.

”Man ska aldrig inbilla sig att någon kommer att vilja – eller ens kunna – ta ledigt för att ta hand om vad du inte brytt dig om att ta hand om själv. Oavsett hur mycket de älskar dig – lämna inte denna börda till dem. Det kommer att förstöra det goda minnet de har av dig.”

Jag gillar hennes idé om detta med att själv döstäda för att bespara arbetet för de efterkommande, det ligger en omtanke i det. Hon tar upp ämnet i detalj hur känsligt det kan vara för barn och andra i familjen att ta upp detta i förväg men hon påpekar att det underlättar så mycket om man vågar prata om det.

Hon skiljer på de två begreppen:

• Dödstäda gör man efter någon har gått bort.
• Döstäda gör man innan döden, för att man är klok och vet att man en dag ska dö.

I boken har hon även med ett avsnitt där hon ger sina tips om hur man rensar ut hemma, kategori för kategori. Hon brukar själv börja med kläderna. Hemma hos henne röjer och rensar hon så ofta hon har ork och tid. ”Den hungriga dokumentförstöraren” går varm! Hon uppmanar också till att ge genomtänkta presenter till andra, inte bara massa prylar som folk egentligen inte har plats till. ”Mottagaren ska bli glad och prylen ska få plats.”

Berättandet om prylar varvas med små roliga anekdoter kring familjen, båtliv, resor och husdjur som tagit stor plats i hennes liv. Så ja, boken var allt annat än en rysare! Jag skulle vilja kalla det för en självbiografi utifrån förhållandet till saker. Kanske lite sorglig på sina ställen även om titeln säger att den inte ska vara det, men i det stora hela en väldigt glad, varm och positiv historia med glimten i ögat.