En av mina planer inför 2021 var att läsa och lära mig mer om begreppet hoarding (på svenska kallat patologiskt eller sjukligt samlande). Jag har läst en del om det tidigare och sett på de olika TV-program som finns om hoarders. Till min bok ”Rensa ut & Lev lättare – en smart guide till ordning hemma” fick jag chansen att intervjua Volen Ivanov som är legitimerad psykolog och arbetar med klienter som har problem med hoarding. Han forskar även i  ämnet och utvärderar olika behandlingsmetoder. I boken delar han med sig av sina råd till de som själva har problem eller till de som är anhöriga. Jag är mycket tacksam för hans medverkan.

När jag började rensa ut så tänkte jag inte så mycket på att jag hade svårt för att göra mig av med saker. Framför allt så tänkte jag att alla hade samma svårighet. Men jag förstod efter ett tag att jag behövde längre tid än andra på mig att fatta beslut om varje sak och jag blev dessutom väldigt trött av processen. Därför så gav jag mig själv massor av tid till min utrensning, delade upp det i små projekt och återhämtade mig mellan varven. Det gick med myrsteg framåt och när någon kom hem till oss och påpekade att det var stökigt blev jag väldigt ledsen inuti. Jag visste själv att jag gjorde framsteg även om det gick långsamt. I kombination med att jag shoppat för mycket så blev det en extra utmaning för mig att samtidigt införa perioder av köpstopp, vilket var helt nödvändigt för processen. Jag vill inte kalla mig själv för hoarder, men absolut har jag en mild grad av det. När jag läser om hoarding och olika sätt att bli fri från det, så känner jag igen mig och den informationen hjälper mig. Så för mig känns det okej att kalla mig för ”recovering hoarder” (en hoarder som tillfrisknar). Jag hittade det uttrycket i en artikel jag läste och kände att den titeln passar mig (se nedan under Källor).

Att lida av hoarding är belagt med skam och tabu, speciellt i kontrasten med alla perfekta hem som visas upp i sociala media, i tidningar och på TV. Personen som är drabbad bjuder kanske aldrig hem någon till sitt hem och på så vis är det ingen som känner till personens problem. Ibland upptäcks det först när någon måste besöka personen, såsom släktingar eller sjukvårdspersonal. Tidigare ingick hoarding i den diagnos som kallas OCD (obsessive compulsive disorder, på svenska kallat tvångssyndrom), men sedan 2013 är det en egen diagnos. Anledningen till att det fick en egen diagnos var att hoarding inte helt passade in under OCD och behandlingarna för hoarding behövde utvecklas. Man kan vara en hoarder av olika grad från mild till allvarlig. Hos en person med graden allvarlig hoarding slammar hemmet igen och det kan till och med utgöra en fara för personen – saker kan trilla ner, ta eld eller så kan det utvecklas ohyra.

För att beskriva hoarding i praktiken kan det vara lättare att förstå när man använder de engelska orden ”collector” och ”hoarder”. På svenska har vi inte riktigt några bra ord för att skilja på dessa olika sätt att samla på, vi säger bara samla i ett ord.

En ”collector” kan vara en person som samlar på till exempel frimärken, handväskor, äggkoppar – det vill säga att samlingen har ett specifikt tema och en röd tråd. Personen har ordning på sin samling, är glad och stolt över den och visar gärna upp den för andra. Ofta har barn en period när de samlar på något, till exempel fotbollskort, men vissa behåller sitt intresse för att samla även som vuxna.

En ”hoarder” däremot har ingen ordning eller struktur på sitt samlande. Det kan vara allt möjligt huller om buller. Saker som kan vara ”bra att ha” eller saker som de är starkt känslomässigt fästa vid utan att det egentligen finns en motiverad anledning. Sakernas ekonomiska värde i sig behöver inte ha någon betydelse. Tanken på att göra sig av med sakerna skapar ångest. En hoarder kan även samla på djur, då kallas de ”animal hoarder”. Då har de ofta inte utrymme eller resurser att ta hand om alla djur på ett bra sätt vilket kan leda till att djuren får lida.

Det kan vara så många som 2-6% av befolkningen som lider av hoarding. Det syns som ett problem främst i västvärlden eftersom vi har ekonomiska möjligheter och närhet till konsumtion. Eftersom de som lider av hoarding helst inte släpper in någon i sitt hem finns det ett mörkertal. Man vet ännu inte helt varför vissa drabbas av hoarding. En del av orsaken till att någon blir en hoarder kan vara genetisk. Vi har som människor sett ur ett evolutionärt perspektiv vunnit på att samla på mat och material för att överleva. I vårt moderna samhälle kan orsakerna också finnas i vår uppväxt eller om vi har varit med om någon form av trauma. Att hålla fast vid saker kan ge oss en trygghet när världen runt omkring förändras eller är orolig. En del av de som drabbas av hoarding kan ha andra diagnoser också, till exempel ADHD. I vissa av de TV-program som visas om hoarders förbises ofta personernas bakgrund och orsakerna till deras problem. Istället kan de framställas som lata och odugliga vilket jag tycker är ledsamt. Jag tror att bilden hade blivit en annan om de berättat mer om deras bakgrund och eventuella trauman.

I nästa inlägg om hoarding kommer jag att berätta om boken ”Buried in Treasures – Help for Compulsive Acquiring, Saving, and Hoarding” av David F. Tolin, Randy O. Frost och Gail Steketee. (Översatt till svenska skulle det bli ungefär ”Begravd i Skatter – Hjälp för tvångsmässigt köpande, sparande och sjukligt samlande” men tyvärr finns inte boken på svenska.) Det är en fantastisk bok tycker jag och nu har jag läst den två gånger.

Källor, och om du vill fördjupa dig: