Förra onsdagen hyrde vi det största släpet på Statoil och lastade in flyttkartonger del 1. Hur kunde det bli 70 st?! Jag har packat en kartong då och då med saker som kan mellanförvaras (dvs saker vi egentligen inte behöver i vårt dagliga liv). Mannen som vek dagen till detta och snällt körde och hyrde släpet visste inte riktigt innebörden av kartongmängden. Jag sa att vi kunde köra några kartonger på onsdag till sommarstugan men att han kunde hyra ett rejält släp så får vi med lite annat också. Ur källarmörkret bar vi fram kartong efter kartong och snart var släpet fullt. Min man såg ut som ett levande frågetecken och blev inte gladare allt eftersom dagen gick. Då jag noga skrivit på varje kartong vad de innehåller räknade han snabbt ut att av dessa 70 kartonger tillhörde ingenting honom.
– Jo, faktiskt så har jag packat ner dina skidbyxor i en av lådorna kunde jag skamset klämma fram.
Fy, detta var att komma till insikt. Att liksom se kartongerna så tydligt framför sig. Men så skönt för nu ser vårt hem rätt normalt ut!! Och inför visningen av huset blev det superordning! Mäklaren trodde inte sina ögon. Detta skulle vi gjort för länge sedan. Kartongerna kunde man kanske förvarat på Shurgard. Jag undrar vad det kostar att förvara 70 kartonger där? Jag kan i hemlighet lagra kartongerna där och säga att jag kastat dem…
Men arbetet med kartongerna har belönat sig för det har varit två budgivare på vårt hus redan efter två visningar så förhoppningsvis skriver vi kontrakt imorgon. Det känns väldigt skönt.
Nu återstår bara en liten uppgift. Någonstans i någon av dessa 70 kartonger ligger mitt USB-minne med dokument som jag skulle behöva rätt så snart, typ nu. Det är bara att börja leta…


