Vi har två loft ovanpå vårt hus. Jag brukar inte avslöja det, för folk tror inte att vi har fler saker än de som syns i själva boendeytan. Det ena loftet är lite mindre och här förvarar vi saker som är säsongsbetonade – julpynt, luftmadrasser, skridskor. Det andra… ja, där förvarar vi ”lite allt möjligt”, eller rättare sagt mycket av ”lite allt möjligt”. Problemet är att för att komma upp här måste man öppna en lucka i taket och fälla ner en ranglig stege. Och i familjen är det bara en person som är äventyrlig nog att ta sig upp på loftet. Min man. Så han blir liksom en ”gate keeper” till loftet. När jag vill att han ska bära upp något, t ex en låda med porslin som vi inte använder, brukar följande dialog utspela sig:
– Älskling, vill du vara snäll och bära upp den här lilla lådan till loftet?
– NEJ.
– Nej? Vad menar du med Nej?
– Jag menar: Varför ska du spara detta?! Nej, jag bär inte upp den lådan. Du får köra den till Erikshjälpen. Förresten vad hette nu den där boken igen, den som du skrivit?
Det där sista brukar jag inte höra för då är jag på väg ut med lådan till bilen. Sen kör jag till Erikshjälpen. Eller till sommarstugan, för där behövs alltid extra porslin.
