Inspiration att rensa ut i ditt hem!

Kategori: Bokrecensioner Sida 3 av 8

The art of discarding av Nagisa Tatsumi

Marie Kondo berättar i sina böcker att “The art of discarding” av Nagisa Tatsumi är boken som inspirerade henne väldigt mycket i början av hennes resa. I ett kort förord av Marie Kondo i “The art of discarding”, skriver hon att boken varit en katalysator för henne. Jag blev nyfiken på att läsa den och det visade sig bli en mycket trevlig men lite annorlunda upplevelse mot vad jag förväntat mig.

Boken består av tre delar, i den första berättar Nagisa om konsten att rensa ut och i den andra delen visar hon olika strategier för att omsätta det i praktiken. I den tredje delen beskriver hon hur man kan hitta alternativ till att slänga saker och då kan det kännas lättare att släppa taget om sakerna. Innehållet är tydligt strukturerat i punkter.

Underrubriken till boken är ”How to get rid of clutter and find joy”, och det löftet infrias i boken. Nagisa redogör noga för bakgrunden till varför vi ska ta oss tid till att rensa och ger massor med tips på hur man gör det på bästa sätt. En röd tråd är att inte vara så sentimental utan se saker för dess funktion och inte vara så rädd för att rensa ut. Behåll det du använder och tycker om – lite som Marie Kondo sammanfattar i hennes uttryck ”Spark joy”. Nagisa förespråkar inte köpstopp utan tycker att vi behöver ibland köpa nya saker men det är viktigt att vi inte låter dem ackumuleras i hemmet. Väldigt konkret skriver hon att ”om något är onödigt så ska vi göra oss av med det”. Angående nutidens explosion av förvaringssytem så tycker hon inte att de behövs: ”Om du minskar antalet saker du har, så är det inte nödvändigt med ett system för lagring och organisering.”

Ett begrepp som hon berättar om i boken är ”mottainai”. Det är ett japanskt ord som beskriver ”en känsla av skam inför slöseri”. Detta blir ofta ett hinder för oss själva när vi ska rensa ut och vi fastnar i processen. Men tänk istället att på sikt slimma ditt hem och den mat du äter så att du inte behöver slänga så mycket. När du använder det du har så är det motsatsen till ”mottainai”.

Boken är ganska tunn och det förklaras delvis av språket som författaren använder – det är rätt så konkret och kortfattat, men också för att hon inte lindar in sitt budskap. Ibland kan jag uppfatta formuleringarna som lite hårda och nästan brutala! 

”Men när du dör, kommer allt att vara skräp. Om du skulle dö just nu i en trafikolycka, det albumet du så noga sparat kommer att slängas. Dina böcker kommer köpas i ett parti av en second hand-bokhandel. Skulle det inte vara bättre att istället rensa ut sakerna och njuta av ett liv utan röra medans du kan?”

Boken är inte så pratig utan nästan mer som en instruktionsbok, men här och var dyker det upp fördjupningar i författarens tankar som är mycket intressanta och lärorika. Jag tycker att den här boken passar att läsa när man har kört fast i sin process att rensa ut och man verkligen behöver en knuff framåt! Jag har hittat många guldkorn i boken som citat och formuleringar som fått mig att tänka; jamen så är det ju! Ett solklart lästips för oss som gillar att rensa ut och även tycker om att läsa böcker från den japanska kulturen. Den kommer att få stå på den främre raden i min bokhylla. Jag kan förstå varför Marie Kondo tycker om den och att den inspirerade henne. Tyvärr har jag inte sett någon översättning till svenska ännu.

Har du också läst boken eller hamnar den på din vill-läsa-lista?

Om Nagisa Tatsumi (Bild ur boken “The art of discarding”.)

Har du provat Pomodorotekniken?

Har du också svårt att ta dig i kragen och genomföra en tråkig arbetsuppgift? Ibland behöver det inte vara en tråkig uppgift, det är bara svårt att komma igång. Då brukar jag använda mig av Pomodorotekniken. Det är en mycket enkel men smart metod för att få saker gjorda. Jag tycker att den passar till det mesta – och den passar utmärkt när jag ska starta upp och rensa i en kategori av saker som jag tycker är svår och det tar emot att börja. Och visst är det så att har man bara börjat så känns halva jobbet gjort!

Just tomaten har fått bli en symbol för den här tekniken eftersom den unge italienske mannen Francesco Cirillo som skapade den råkade ha en äggklocka formad som en tomat. (Ordet Pomodoro betyder tomat på italienska!) Under sitt första år på gymnasiet hade Francesco svårt att koncentrera sig och han blev ofta frustrerad när han inte kunde plugga i samma takt som sina studiekamrater. En dag ställde han sin tomatklocka på några minuter för att undersöka hur intensivt han kunde läsa på den tiden. Han upptäckte att det gick mycket bra för honom att koncentrera sig i korta stunder och när hans tomatklocka ringde tog han en paus. Denna upptäckt blev en stor förändring för Francesco och 1992 lanserade han tekniken som ett begrepp för allmänheten. Idag är hans teknik mycket känd och många använder den till alla typer av uppgifter som ska genomföras, oavsett om det har med arbete, studier eller vardag att göra.

Grunden i Pomodorotekniken är att du ställer en klocka på 25 minuter och påbörjar din uppgift. När klockan ringer får du ta en paus på 5 minuter. I pausen kan du sträcka på dig och kanske ta en nypa frisk luft. Ett pass på 25 minuter kallas för en Pomodoro och flera kallas för Pomodori. När du genomfört 4 stycken Pomodori med pauser är det dags för en längre paus på 25-30 minuter. När du lärt känna metoden kan du i förväg bestämma dig för hur många Pomodori du tror att du behöver till en viss uppgift. Du kan även laborera med om just 25 minuter är den bästa tiden för dig för en Pomodoro.

”Med Pomodorotekniken är tiden din vän, inte din fiende.”
Staffan Nöteberg, författare till

Pomodorotekniken – Kan du fokusera i 25 minuter?”

Egna reflektioner

Pomodorotekniken är så enkel men den kan få stora positiva effekter. Anledningen till att jag provade den från början är för att jag har problem med koncentration och jag upplevde snabbt att metoden passade mig. Det blir liksom lättare att skärma av omgivningen när jag arbetar och väntar på ”plinget” från klockan. Kanske på något vis är jag lättlurad men det fungerar!

Jag använde mig först av timern i mobilen men sedan ett tag tillbaka använder jag en app som heter Focus Keeper. Det finns flera olika appar för den här tekniken men jag har bara provat Focus Keeper och jag tycker om den. I appen kan man även lägga upp olika projekt och på så vis få statistik över hur lång tid man arbetat i projekten. Jag hade gratisversionen först men sedan ville jag prova premiumversionen där man kan ändra längden på Pomodori.

Bilder från appen Focus Keeper

Jag har laborerat med längden på Pomodori och kommit fram till att 25 minuter passar mig oftast, men vid vissa arbetsuppgifter ställer jag in längden på 40 minuter. Längre Pomodori passar när jag ska läsa eller skriva och kortare Pomodori när jag ska göra något praktiskt som att städa i en byrå. (Men du får prova dig fram till vad som passar dig!) När klockan plingar och jag är djupt i koncentration kan det vara frestande att inte ta pausen, men här upplever jag att om jag inte tar pausen, blir jag mycket snabbare trött under hela arbetspassets längd. Så mitt råd är att ta pausen även om du är mitt upp i något, då kan du arbeta längre.

Blir jag avbruten av andra tankar när jag arbetar skriver jag ner dem på en papperslapp och fortsätter att arbeta. Om telefonen ringer väljer jag om jag ska svara eller inte. Ibland kan jag då ringa upp efter min arbetsuppgift, men är det något mer akut svarar jag. Jag har provat att sätta telefonen på ljudlös när jag arbetar men på något vis blir jag mer stressad av det. Då tänker jag att jag kan missa något viktigt samtal från någon i familjen. Men det med telefonen är säkert en sak man kan träna upp sig själv och sin omgivning på. Mina ungdomar har vid det här laget lärt sig vad “en Pomodoro kvar” betyder!

Lästips

Vill du fördjupa dig i Pomodorotekniken kan jag rekommendera boken ”Pomodorotekniken – Kan du fokusera i 25 minuter?” av Staffan Nöteberg. Det är en mycket trevlig bok och den innehåller många praktiska exempel. Jag känner igen mig i problemet att uppleva att det är svårt att få saker gjorda och ett bra tips är att göra en uppgift i taget. Det låter så enkelt men ibland glömmer man bort det och försöker multitaska. Man tror att man är effektiv men oftast blir ingen uppgift blir helt klar. Boken är uppdelad i korta avsnitt och gör den väldigt lättläst. (Extra bra för oss som brottas med koncentrationen!) Den innehåller trevliga illustrationer också som förtydligar innehållet.

(Bild lånad från Bokus.)

Källor till detta inlägg:

Har du provat Pomodorotekniken eller är du sugen på att prova?

Kramar Eva Maria ❤︎

Ett nyktert klädfyllo – gästinlägg av Karin Larsson

Förra veckan kunde ni läsa min recension om boken ”Klädfyllot – En shopaholic på avgiftning”. Jag fick kontakt med författaren själv, Karin Larsson, och hon erbjöd sig att skriva till oss här på bloggen om hur det gick efter hennes år med köpstopp. Så spännande och lärorikt! Jag är väldigt tacksam för att du ville dela detta med oss! Tack Karin! ❤︎

Karin Larsson, författare till Klädfyllot – En shopaholic på avgiftning

Jag minns fortfarande känslan av förväntan, trots att det redan har gått tre år. Det var nyår 2019 och jag hade gett mig själv ett löfte; under hela 2020 skulle jag inte shoppa några kläder eller skor. Min walk in closet bågnade och jag hade verkligen inget behov av fler plagg. I efterhand har jag lärt mig att det finns ett ord som heter ”villhöver”. Det var det tankesättet som hade präglat mitt shoppande under flera år. Behovet fanns inte, däremot begäret.

Det shoppingfria året blev en succé … eller nej, nu ljög jag. Shoppingen rullade på ungefär som vanligt, men med en känsla av stor förvåning. Men vänta nu, jag skulle ju sluta?! Vad hände här?! Det hela slutade i en fåtölj hos en psykolog, med insikter som trillade ner som mynt i en enarmad bandit i Las Vegas, och en betydligt större förståelse för hur svårt det kan vara att kämpa emot ett beroende. Plus en obehaglig inblick i hur skitig modeindustrin är, bokstavligt talat.

Tanken var att skriva en bok om hur enkelt det är att sluta shoppa. ”Titta på mig, så här lätt är det! Kan jag så kan du!” Men den där boken om varför vi konsumerar så mycket blev istället berättelsen om mitt shoppande. ”Varför köper jag så mycket kläder? Vad handlar detta om egentligen?” Känslan av förvåning blandades med ren skräck. Kunde jag inte sluta konsumera trots att jag ville?! Psykologen tröstade mig med att jag hade lagt ribban för högt. Istället för att ge mig själv ett totalt förbud, vilket jag ändå inte kunde följa, var det bättre att försöka hitta en balans. ”Du kommer ju behöva köpa kläder förr eller senare ändå, eller hur?”

Såhär med facit i hand kan jag se att 2020 gav mig den käftsmäll som jag så väl behövde. Utan det uppvaknandet hade jag antagligen suttit djupare fast i shoppingträsket och fortfarande jagat kickar på diverse nätsidor. Ett par månader in på året 2021 kände jag en tomhet som mest kan liknas vid en medelsvår depression. Jag var helt under isen och insåg att det berodde på att jag hade genomskådat mig själv. Att shoppa hjälpte inte längre, insikten att kickarna var kemiska och av övergående art drog in mig i ett existentiellt grubbleri. Jag shoppar, alltså finns jag, fungerade inte längre. Fanns det kanske hälsosammare sätt att lyfta och peppa sig?

Ofta får jag frågan hur det gick sedan. Slutade jag shoppa helt? Nja … då skulle jag ljuga igen om jag påstod det. Men sakta men säkert har jag ersatt shoppandet med annat. Att skriva har blivit ett mer avslappnande sätt att fly en vardag som inte alltid är så Instagramvänlig. Att sluta (eller i alla fall rejält dra ner på) konsumtionen och istället börja producera har varit som balsam för själen. Att hålla sin egen bok i handen ger en kick motsvarande hundratals plagg. Och på den vägen är det, antar jag. Jag skriver och rensar, skriver och rensar. Häromdagen bar jag iväg en stor kasse med kläder till second hand-butiken i stan. Förvånad såg jag hur butiksägaren ratade min Odd Molly-kofta. Den var helt enkelt inte trendig längre. Det blev en bitterljuv påminnelse om att modehjulen rullar på i lika snabb takt vare sig jag försöker hänga med eller inte.

De kläder jag köper idag är ofta second hand. Jag har sett tillräckligt många dokumentärer om fast fashion nu för att känna samma illamående som efter fast food. När jag köper något nytt är det plagg som jag har tittat på länge och verkligen funderat på hur bra de skulle passa in i övriga garderoben. Förutom sparade pengar, som kan läggas på upplevelser och buffertkontot, har jag fått några riktigt fina vänner som delar mitt intresse för att minska på konsumtionen. Om min bok kan öppna ögonen för fler och visa på hur galet det är med överkonsumtion, så var det värt allt slit med att skriva den.

Karin Larsson Speciallärare, författare och med ett numera avhängt svart bälte i shopping.

Klädfyllot – En shopaholic på avgiftning

Jag fick ett tips om att lyssna på en radiointervju med Karin Larsson som har varit shopaholic när det avser kläder. I intervjun fick jag även veta att hon har skrivit en bok och den blev jag nyfiken på att läsa. Boken heter ”Klädfyllot – En shopaholic på avgiftning”. Berättelsen är en beskrivning av hennes egen kamp för att blir fri från beroendet att shoppa kläder och hennes insikter från året 2020 då hon bestämde sig för att ha ett köpfritt år.

För Karin går det på automatik att gå in i klädaffärer och köpa något nytt eller att sitta en stund på kvällen och klicka hem något från nätet. Det blir en sport att hitta det perfekta plagget med rätt färg och storlek. Hon får kickar av shoppingen men de sitter inte i så länge och ibland när hon hämtar ut ett paket på posten minns hon knappt vad hon beställt. Karin börjar få ångest inför tankar på miljön, hennes privatekonomi och all den tid hon slösar på att shoppa. Hon funderar på om det är något osunt i hennes beteende och när det nya året 2020 närmar sig bestämmer hon sig för att det ska bli ett köpfritt år. Hur svårt kan det vara? Hon har då sammanlagt 231 galgar i garderoben och på varje galge hänger det ett plagg. Utöver dessa plagg har hon alla kläder som ligger vikta i lådor. Totalsumman är kanske 400 plagg, och då är underkläder och strumpor inte inräknade. Trots denna mängd kläder går det bara fyra dagar in på det nya året när hon trillar dit och köper ett klädesplagg. Karins köpfria år löper parallellt med pandemin och hon beskriver hur den påverkar hennes tillvaro och arbete som lärare. När hon känner sig lite nere är det extra lätt att falla dit på nätshoppingen för att lysa upp tillvaron. Även om hon egentligen behöver färre kläder nu när hon inte kan vara ute och vara social. Hon kämpar på månad efter månad utan att lyckas att hålla en enda av dem köpfri. Är det ett tomrum hon försöker fylla? Saknar hon ett nära förhållande i sitt liv? Frågorna hopar sig när hon analyserar sin situation. Efter den misslyckade starten på året bestämmer hon sig för att ta kontakt med en psykolog och det blir början till hennes förståelse för problemet och hur hon ska kunna bryta beteende med att shoppa.

”Min parkbänk står hemma i min garderob.”

Det jag tycker om med Karins berättelse är att den är så öppen och osminkad. Hon beskriver sina tankar kring shoppingen och försöker inte dölja eller linda in någonting. Ingenting med shoppingen är glamoröst, det är samma missbruk som en alkoholist på en parkbänk menar hon själv, bara det att hennes parkbänk står hemma i hennes garderob. Genomgående i berättelsen reflekterar hon över frågor som jag så väl känner igen mig i – hur blir jag en mer miljömedveten konsument och hur kan jag hantera mina rädslor inför klimatförändringarna? Det finns inga pekpinnar i boken utan hon identifierar de frågor som jag tror vi alla ställer oss och oroar oss för. En slags maktlöshet. Till exempel frågan om hur jag som ensam liten konsument kan påverka miljön – eller är det ens lönt att försöka vara klimatsmart när andra flyger på semester flera gånger varje år? Är det mitt ansvar att stödköpa från butiker för att hålla samhällsekonomin igång? Jag tror att många kan känna igen sig i hennes berättelse ur olika perspektiv, inte bara utifrån ämnet att vara köpberoende. I berättelsen finns också glimtar av humor, trots det dystra ämnet.

Jag vill säga Tack till Karin Larsson för att hon har skrivit om ett viktigt ämne i vår samtid!

Karin Larsson arbetar som speciallärare i läs- och skrivutveckling på gymnasiet och bor i Alingsås. Hon har en dotter som bor med henne varannan vecka. De är båda mycket intresserade av klimatfrågor och lagar vegansk mat. Karin lägger mycket tid på sitt skrivande parallellt med sitt arbete som lärare. ”Klädfyllot” är hennes första bok men hon kommer att ge ut fler böcker, bland annat en barnbok.

Här hittar du intervjun med Karin Larsson:
“Jag är ett klädfyllo.”

The Comfort of Things av Daniel Miller

Idag blir det en recension av en speciell bok – The Comfort of Things. På sätt och vis kan man säga att det är en tegelsten men när jag började läsa den så sögs jag in i den. Den innehåller så många detaljer så jag har fått läsa den väldigt långsamt för att jag inte skulle missa något. Boken har legat på botten i min handväska som en hemlig kompis och har fått vara med på olika kaféer där jag suttit och läst ostört i min egen bubbla.

Författaren till boken, Daniel Miller, är professor i antropologi* (materiell kultur) vid University College i London och han har även skrivit andra böcker i samma ämne. Ämnet är helt nytt för mig så det har varit spännande att bekanta sig med det via den här boken. Boken bygger på en omfattande forskningsstudie som är presenterad på ett lättsammare sätt i The Comfort of Things. Men innan jag fortsätter så vill jag tacka Vardagens Mysterier för detta boktips. Det tog en stund att läsa den men jag är mycket glad för att du tipsade mig om denna speciella bok! 🙂 Tack så mycket!

Daniel och hans forskarkollega Fiona planerade en studie där de ville ta reda på vad saker betyder för oss och hur vi medvetet eller omedvetet utrycker oss själva genom våra saker. Våra saker är som en ”annan röst” som kompletterar oss och berättar vilka vi är. I ett större sammanhang utöver denna specifika studie så har Daniel studerat om en materiell kultur kan hjälpa oss att hantera förluster och förändringar.

För att genomföra sin studie behövde de välja ett område med bostäder där de kunde få intervjua 100 personer/familjer. De hittade en lång gata med stickgator som de gav namnet Stuart Street (den heter något annat i verkligheten!). Bebyggelsen var blandad på Stuart Street, både villor och lägenheter. De sökte efter en sådan gata för att få så stor blandning av intervjupersoner som möjligt. I början var det svårt att få personer som ville bjuda in dem i sina hem och ställa upp på deras intervjuer. Men efter ett tag så spreds ryktet att Daniel och Fiona var trevliga personer och fler och fler öppnade upp sina hem. I 17 månader besökte de Stuart Street och dess invånare. Fiona fastnade så mycket för området att hon flyttade dit! Av de 100 personer/familjer som deltog i studien har de valt ut 30 att skriva om i The Comfort of Things.

Den stora delen i boken består av 30 kapitel, vart och ett som handlar om varje person eller familj i ett hushåll. De boende i området känner inte varandra så väl, förutom på stickgatorna där sammanhållningen är starkare. Varje kapitel är så fascinerande att läsa – det är så olika hem de får komma in i. I några av hemmen bor det familjer och de får lära sig familjens historia och de går igenom deras olika typer av saker och vad de betyder för dem. I vissa av hemmen bor det personer som är ensamma och några av dem mår väldigt dåligt. Till exempel en missbrukare som inte har några saker alls – han har sålt allt för att ha råd till droger. Han berättar att han har några fina saker men de är hemma hos hans föräldrar så att han inte ska kunna sälja dem. Flera av personerna som finns med i boken har samlingar av olika slag som betyder mycket för dem. En röd tråd är att i sakerna så sitter det minnen och det hjälper dem att minnas sin historia.

När man läser kapitel för kapitel så kastas man in i så olika miljöer och mellan glädje och sorg. Beskrivningarna är mycket detaljerade. Jag läste ett kapitel i taget för att kunna ta till mig de olika personerna och sedan smälta deras berättelser. Vissa intervjuer blev väldigt känsloladdade och eftersom det inte är påhittade berättelser utan helt verkliga så blev jag extra berörd av några av dem. Jag kan känna igen mig själv i vissa av personerna och deras relationer till saker. Det får mig att reflektera över mina egna saker och vad de betyder för mig. Så även om boken handlar om andra personer så tror jag att det blir så att berättelserna startar en reflektion hos en själv.

Det finns många trådar ut från den här boken som jag skulle vilja läsa och lära mig mer om vad gäller den materiella kulturen och vår relation till saker. I boken nämns att det kan vara så att personer som kan knyta sig an till saker även har lättare att knyta an till andra människor, det skulle vara intressant att läsa mer om det och om det verkligen stämmer att det är så. Något som fångade mitt intresse var även beskrivningen att våra hushåll idag mer motsvarar små samhällen istället för att ingå i en större gemenskap, i alla fall i vår del av världen.

Jag är glad att den här boken kom i min hand, den har gett mig mycket. Boken är lättsamt skriven men jag tar med mig en del tunga känslor från de personer som inte hade det så lätt. Engelskan i boken är lätt att förstå med undantag för vissa enstaka ord som jag inte kunde sedan innan men då slog jag upp dem för att lära mig.

Ett starkt boktips för er som är intresserade av människor och våra relationer till saker!

*Läran om människosläktet och människan som gruppvarelse ur ett socialt och kulturellt perspektiv.

Sida 3 av 8

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén