Jag har reflekterat över att det är betydligt lättare att bära in nya saker i hemmet än att bära ut. För mig är det så, är det så för dig också?
Båda situationer innefattar ett beslut men det känns ofta lättare att bestämma sig för att köpa en sak eller ta emot en gåva, än att sedan rensa ut den. När saken väl är i hemmet så händer det något, jag vet inte riktigt vad, men som att man fäster sig vid den på något vis.
Därför är jag mycket noga nuförtiden med vad som får komma över tröskeln och in i mitt hem. Jag väger varje sak på guldvåg. Jag försöker se framför mig vilken funktion saken kommer att ha och var den ska ha sin egen plats. I detta beslut brukar jag tänka på allt arbete och tid jag har lagt ner genom åren på att rensa ut och skapa ordning. Detta vill jag inte förstöra genom att bygga upp en röra i hemmet igen genom att ta in saker som jag inte behöver.
Jag tror att beslutet att ta hem en ny sak är lättare att fatta ju billigare saken är, eller ibland helt gratis. Men även de saker som är billiga eller gratis bidrar till att bygga en röra i hemmet. Så även om något är billigt eller gratis är det bra att väga saken på guldvåg och fråga sig själv – ska den få komma över min tröskel och in i mitt hem? Är den värd att få bli en del av mitt hem?
Nu har jag ingen guldvåg, och säkert inte du heller, men man kan hålla saken i handen och känna efter om man vill ta med den hem eller inte. Tyckte bara att det lät fint och speciellt med en guldvåg för det är något man väger väldigt noga med!
Nu är det bara en månad kvar av klädköpstoppet! På ett sätt längtar jag till det är över men en annan del av mig tycker att det är väldigt skönt och enkelt att ha klädköpstopp – att inte behöva leta efter nya kläder, prova och välja. Det frigör tid och energi att vara begränsad till det som hänger i garderoben. Vi var bjudna på ett gäng studentfester i början av juni och det första jag tänkte på var såklart: Vad ska jag ha på mig?! Vanligtvis hade jag nog kastat mig ut i affärerna och köpt något på impuls men nu fick jag bara komma tillbaka till att: Nej, jag får helt enkelt ta något som redan finns i garderoben. Jag hittade något ”gammalt” i garderoben och det gick bra. Jag fick till och med en kommentar från en person som tyckte att jag alltid hade så fina kläder! Det kändes roligt. Jag berättade för henne om köpstoppet och vi fick ett givande samtal. Hon hade själv dragit ner avsevärt på sina klädinköp med tanke på miljön och privatekonomin. Det har infunnit sig många intressanta samtal under det här året!
Under klädköpstoppet har jag skrivit en lista på kläder och skor som jag känt mig frestad att köpa. Jag ska visa listan här när köpstoppet är över, det kan ju komma fler frestelser! Det har också blivit en lista på plagg och skor som jag tycker att jag behöver och där kommer jag nog att välja att göra några inköp ganska så snart efter att köpstoppet är över.
Jag har redan nu bestämt mig för att ha fortsatt köpstopp på vissa kategorier av kläder som till exempel träningskläder. Behöver verkligen inte mer av det! Min tanke är att sedan stämma av då och då i samband med att jag går igenom min garderob, kanske inför varje ny säsong. Jag har även funderingar på att koppla ihop mina klädinköp med någon form av belöning… som att jag får köpa ett plagg/skor när jag tränat ett visst antal gånger eller gjort andra uppgifter. Men jag ska se om jag kan utveckla detta till något! 🙂
Resultatet hittills är att jag inte har handlat något alls, varken nytt eller begagnat. Det enda som jag just nu känner ett verkligt behov av är nya joggingskor… inte för att jag joggar mycket men jag har fått problem med artros i en tåled och då hade det varit fint med en annan typ av skor än de jag använder nu.
I september månad när klädköpstoppet är över kommer jag att skriva mer om mina reflektioner och hur jag ska tänka när jag får handla igen!
Nu i sommartider är det inte bara tid för sol och bad utan även för loppis. Jag tycker mycket om att gå på loppis och min favorit i närheten är såklart Erikshjälpen i Malmö som har öppet alla dagar utom söndagar. Det är också min favorit när det gäller att skänka saker, så där har jag varit många gånger. Vi har även en Lions-loppis nära som är öppen varannan lördag. Jag har dock dragit ner på mina loppis-besök eftersom jag inte vill fylla hemmet med fler saker! Ibland händer det ändå att jag halkar in på en loppis och då får jag verkligen hålla fingrarna i styr. Innan mina besök får jag träna i tanken att jag inte ska köpa något onödigt. Det är lätt att tänka att ”det är så billigt och om jag inte vill ha saken sen kan jag bara sälja eller sänka den igen”. Men detta är en tankefälla, i alla fall för mig, för när jag väl kommer hem med saken så händer det något och jag har sedan svårt att rensa ut den och släppa taget. Så bäst är om jag bara tar hem saker som jag vet att jag behöver till någon specifik funktion.
Det jag är väldigt svag för på loppis är små kristallskålar på fot och stora och små vaser. Jag brukar hitta många söta varianter av dessa föremål men får som sagt hålla mig ifrån att köpa för många! Mitt bästa fynd var en stor kristallvas för 60 kr och den har jag använt mycket i många år, så det var ett bra köp.
Små söta skålar!Charmiga vaser!
(Bilderna är från Erikshjälpen i Malmö.)
Senast jag var på loppis köpte jag en liten kristallskål för 20 kronor och fyllde den med godis och gav den i present till min mamma. Det känns helt galet att gå till en affär och köpa helt nya saker som till exempel glas och porslin när det finns så mycket begagnat. Som att köpa nya glas när det finns tusentals på loppis som ser helt nya ut till en bråkdel av priset. Men ännu kan jag känna att det är svårt att ge begagnade saker i present till personer jag inte känner så väl. Till mina vänner som vet hur jag tänker kring det så känns det okej!
Små presenter!Ett litet fynd…!
Har ni några svaga punkter på loppis och hur tänker ni kring att ge begagnade saker i present?
Förra veckan kunde ni läsa min recension om boken ”Klädfyllot – En shopaholic på avgiftning”. Jag fick kontakt med författaren själv, Karin Larsson, och hon erbjöd sig att skriva till oss här på bloggen om hur det gick efter hennes år med köpstopp. Så spännande och lärorikt! Jag är väldigt tacksam för att du ville dela detta med oss! Tack Karin! ❤︎
Karin Larsson, författare till Klädfyllot – En shopaholic på avgiftning
Jag minns fortfarande känslan av förväntan, trots att det redan har gått tre år. Det var nyår 2019 och jag hade gett mig själv ett löfte; under hela 2020 skulle jag inte shoppa några kläder eller skor. Min walk in closet bågnade och jag hade verkligen inget behov av fler plagg. I efterhand har jag lärt mig att det finns ett ord som heter ”villhöver”. Det var det tankesättet som hade präglat mitt shoppande under flera år. Behovet fanns inte, däremot begäret.
Det shoppingfria året blev en succé … eller nej, nu ljög jag. Shoppingen rullade på ungefär som vanligt, men med en känsla av stor förvåning. Men vänta nu, jag skulle ju sluta?! Vad hände här?! Det hela slutade i en fåtölj hos en psykolog, med insikter som trillade ner som mynt i en enarmad bandit i Las Vegas, och en betydligt större förståelse för hur svårt det kan vara att kämpa emot ett beroende. Plus en obehaglig inblick i hur skitig modeindustrin är, bokstavligt talat.
Tanken var att skriva en bok om hur enkelt det är att sluta shoppa. ”Titta på mig, så här lätt är det! Kan jag så kan du!” Men den där boken om varför vi konsumerar så mycket blev istället berättelsen om mitt shoppande. ”Varför köper jag så mycket kläder? Vad handlar detta om egentligen?” Känslan av förvåning blandades med ren skräck. Kunde jag inte sluta konsumera trots att jag ville?! Psykologen tröstade mig med att jag hade lagt ribban för högt. Istället för att ge mig själv ett totalt förbud, vilket jag ändå inte kunde följa, var det bättre att försöka hitta en balans. ”Du kommer ju behöva köpa kläder förr eller senare ändå, eller hur?”
Såhär med facit i hand kan jag se att 2020 gav mig den käftsmäll som jag så väl behövde. Utan det uppvaknandet hade jag antagligen suttit djupare fast i shoppingträsket och fortfarande jagat kickar på diverse nätsidor. Ett par månader in på året 2021 kände jag en tomhet som mest kan liknas vid en medelsvår depression. Jag var helt under isen och insåg att det berodde på att jag hade genomskådat mig själv. Att shoppa hjälpte inte längre, insikten att kickarna var kemiska och av övergående art drog in mig i ett existentiellt grubbleri. Jag shoppar, alltså finns jag, fungerade inte längre. Fanns det kanske hälsosammare sätt att lyfta och peppa sig?
Ofta får jag frågan hur det gick sedan. Slutade jag shoppa helt? Nja … då skulle jag ljuga igen om jag påstod det. Men sakta men säkert har jag ersatt shoppandet med annat. Att skriva har blivit ett mer avslappnande sätt att fly en vardag som inte alltid är så Instagramvänlig. Att sluta (eller i alla fall rejält dra ner på) konsumtionen och istället börja producera har varit som balsam för själen. Att hålla sin egen bok i handen ger en kick motsvarande hundratals plagg. Och på den vägen är det, antar jag. Jag skriver och rensar, skriver och rensar. Häromdagen bar jag iväg en stor kasse med kläder till second hand-butiken i stan. Förvånad såg jag hur butiksägaren ratade min Odd Molly-kofta. Den var helt enkelt inte trendig längre. Det blev en bitterljuv påminnelse om att modehjulen rullar på i lika snabb takt vare sig jag försöker hänga med eller inte.
De kläder jag köper idag är ofta second hand. Jag har sett tillräckligt många dokumentärer om fast fashion nu för att känna samma illamående som efter fast food. När jag köper något nytt är det plagg som jag har tittat på länge och verkligen funderat på hur bra de skulle passa in i övriga garderoben. Förutom sparade pengar, som kan läggas på upplevelser och buffertkontot, har jag fått några riktigt fina vänner som delar mitt intresse för att minska på konsumtionen. Om min bok kan öppna ögonen för fler och visa på hur galet det är med överkonsumtion, så var det värt allt slit med att skriva den.
Karin Larsson Speciallärare, författare och med ett numera avhängt svart bälte i shopping.
Jag fick ett tips om att lyssna på en radiointervju med Karin Larsson som har varit shopaholic när det avser kläder. I intervjun fick jag även veta att hon har skrivit en bok och den blev jag nyfiken på att läsa. Boken heter ”Klädfyllot – En shopaholic på avgiftning”. Berättelsen är en beskrivning av hennes egen kamp för att blir fri från beroendet att shoppa kläder och hennes insikter från året 2020 då hon bestämde sig för att ha ett köpfritt år.
För Karin går det på automatik att gå in i klädaffärer och köpa något nytt eller att sitta en stund på kvällen och klicka hem något från nätet. Det blir en sport att hitta det perfekta plagget med rätt färg och storlek. Hon får kickar av shoppingen men de sitter inte i så länge och ibland när hon hämtar ut ett paket på posten minns hon knappt vad hon beställt. Karin börjar få ångest inför tankar på miljön, hennes privatekonomi och all den tid hon slösar på att shoppa. Hon funderar på om det är något osunt i hennes beteende och när det nya året 2020 närmar sig bestämmer hon sig för att det ska bli ett köpfritt år. Hur svårt kan det vara? Hon har då sammanlagt 231 galgar i garderoben och på varje galge hänger det ett plagg. Utöver dessa plagg har hon alla kläder som ligger vikta i lådor. Totalsumman är kanske 400 plagg, och då är underkläder och strumpor inte inräknade. Trots denna mängd kläder går det bara fyra dagar in på det nya året när hon trillar dit och köper ett klädesplagg. Karins köpfria år löper parallellt med pandemin och hon beskriver hur den påverkar hennes tillvaro och arbete som lärare. När hon känner sig lite nere är det extra lätt att falla dit på nätshoppingen för att lysa upp tillvaron. Även om hon egentligen behöver färre kläder nu när hon inte kan vara ute och vara social. Hon kämpar på månad efter månad utan att lyckas att hålla en enda av dem köpfri. Är det ett tomrum hon försöker fylla? Saknar hon ett nära förhållande i sitt liv? Frågorna hopar sig när hon analyserar sin situation. Efter den misslyckade starten på året bestämmer hon sig för att ta kontakt med en psykolog och det blir början till hennes förståelse för problemet och hur hon ska kunna bryta beteende med att shoppa.
”Min parkbänk står hemma i min garderob.”
Det jag tycker om med Karins berättelse är att den är så öppen och osminkad. Hon beskriver sina tankar kring shoppingen och försöker inte dölja eller linda in någonting. Ingenting med shoppingen är glamoröst, det är samma missbruk som en alkoholist på en parkbänk menar hon själv, bara det att hennes parkbänk står hemma i hennes garderob. Genomgående i berättelsen reflekterar hon över frågor som jag så väl känner igen mig i – hur blir jag en mer miljömedveten konsument och hur kan jag hantera mina rädslor inför klimatförändringarna? Det finns inga pekpinnar i boken utan hon identifierar de frågor som jag tror vi alla ställer oss och oroar oss för. En slags maktlöshet. Till exempel frågan om hur jag som ensam liten konsument kan påverka miljön – eller är det ens lönt att försöka vara klimatsmart när andra flyger på semester flera gånger varje år? Är det mitt ansvar att stödköpa från butiker för att hålla samhällsekonomin igång? Jag tror att många kan känna igen sig i hennes berättelse ur olika perspektiv, inte bara utifrån ämnet att vara köpberoende. I berättelsen finns också glimtar av humor, trots det dystra ämnet.
Jag vill säga Tack till Karin Larsson för att hon har skrivit om ett viktigt ämne i vår samtid!
Karin Larsson arbetar som speciallärare i läs- och skrivutveckling på gymnasiet och bor i Alingsås. Hon har en dotter som bor med henne varannan vecka. De är båda mycket intresserade av klimatfrågor och lagar vegansk mat. Karin lägger mycket tid på sitt skrivande parallellt med sitt arbete som lärare. ”Klädfyllot” är hennes första bok men hon kommer att ge ut fler böcker, bland annat en barnbok.
